I söndags skrev ett antal centerpartister på Svenska Dagbladet att de ville se en kvoterad föräldraföräkring för ett mer jämställt uttag. Idag bemöter jag den i Aftonbladet med rubriken ”C ska inte begränsa föräldrars valfrihet”. För min personliga del ser jag det som en självklarhet att vara hemma lika mycket om vi får förmånen att få barn. Men jag vill bestämma det själv tillsammans med min man. Jag vill inte få det pådyvlat mig av klåfingriga riksdagsledamöter på Helgeandsholmen.
Idag fungerar det så att föräldraföräkringen är individuell. Varje förälder tilldelas hälften av föräldraföräkringens dagar. Dessa dagar kan man sedan flytta över till den andra föräldern förutom de dagar som är låsta. Om man kvoterar dagarna i exakt lika stora delar inskränker man kraftigt både flexibiliteten och människors möjlighet att bestämma mer själva.
Jag anser i att vi när vi formulera politik behöver ställa upp två kriterier för hur vi ska nå våra mål. Dels ska vi utgå från våra värderingar – dels ska vi sätta oss in i vilka konsekvenser våra förslag får för människor av kött och blod. Thorbjörn Fälldin var en mästare på det senare. När finansdepartementets experter la fram sina fina tabeller över hur vissa förslag skulle påverka samhällsekonomin frågade Fälldin i stället om de kunde redogöra för hur förslagen skulle påverka hans granne, närbutiksägare eller goda vän.
Det är dags att se verkligheten för dagens föräldrar. Och statliga pekpinnar är inte rätt väg att gå. Däremot kan ekonomiska incitament göra att fler föräldrar med den högre inkomsten (oftast pappan) tar ut fler dagar – exempelvis som jag skriver i debattartikeln i Aftonbladet att höja ersättningen för de dagar som inte förs över till den andra föräldern. Läs den gärna!
Hur arbetar vi då för att föräldrar själva ska inse att de båda behövs för sitt barn och för familjen? Hur blir vi av med de värderingar om könsroller som får så många föräldrar att välja bort delat föräldraskap?
Tvång är naturligtvis inte bra, men hur vill du att vi ska komma fram till ett jämlikare samhälle?
Självklart ska man hjälpas åt med det man KAN, men vissa saker är inte helt lätt att byta bort till den andre föräldern. Vårt första barn ammades tills han var ca 2½ år och det skulle jag gärna göra igen med fler barn om jag kunde. Detta hade varit OMÖJLIGT om jag/vi varit tvungna att dela lika. Och den som säger att det väl bara är att pumpa ur och ge i flaska istället, har aldrig förstått den stora fysiska smärta som detta innebär. Jag trodde jag skulle avlida varje gång detta ändå var tvunget.
Däremot skulle det vara bra om det fanns dagar att ta ut ända upp till myndig ålder, då jag ofta möter äldre ungdomar som verkligen längtar efter att få bli ompysslade och bara vara med sina föräldrar. Tyvärr finns det inte tid och pengar att avvara för dagens tonåringar.
Jag håller helt med dig Viktoria att jämställt uttag är viktigt både för föräldrarna, barnen och ekonomin. Det måste såväl pappor som mammor inse. Men jag gillar mer morötter än piskor. Och jag tycker att de besluten ska ligga i varje familj. Men jag säger inte nej till ekonomiska incitament som skulle sporra till ett mer jämställt uttag.
Viktoria:
Du frågar ”hur blir vi av med värderingar…”. Jag förmodar att du med ”vi” menar politiker. Och värderingarna är naturligtvis medborgarnas värderingar.
Har det inte slagit dig att vi andra – vi vuxna självständigt tänkande medborgare – kanske vill ha våra värderingar för oss själva? Fråga vem som helst på gatan, vem vill att politiker (eller någon annan överhuvudtaget) ska tvinga dem att byta värderingar eller leva efter dessa andra värderingar?
Annie:
Med ”morötter” och ”ekonomiska incitament” förmodar jag att du menar sådant som jämställdhetsbonusen. Det vill säga att staten beskattar oss föräldrar, tar våra hårt förtjänade pengar ifrån oss, och ställer sedan ett ultimatum. Pengarna kan återfås om – men bara om – vi föräldrar gör som staten önskar. I annat fall, om vår vilja och vårt beteende inte är det begärda, då brinner pengarna inne.
Det är ekonomisk utpressning. Ren och skär social ingenjörskonst. Ingen som förordar något sådant bör kalla sig liberal. Jag hoppas du omprövar ditt ställningstagande i den här frågan, för du är så himla duktig i övrigt och jag hejar verkligen på dig!
Pingback: Dags att höja golvet i föräldraförsäkringen! | Annie Lööf
Centerröstaren: Nej, jag menar inte ”vi politiker” eftersom jag aldrig har tillhört den delmängden av befolkningen. Det ”vi” jag avser är alla vi som tillsammans ansvarar för att våra barn ska växa upp med samma möjligheter, oavsett kön, etnisk tillhörighet osv.