Idag skriver jag på GP-debatt om en mycket viktig pusselbit för att skapa ett friare och tryggare Sverige: möjligheten för fler att tjäna sina egna pengar.
Det finns många viktiga saker som behöver förändras för att fler ska få ett jobb och en egen inkomst. Det handlar om lägre trösklar in på arbetsmarkanden och mindre marginaleffekter för de mest utsatta. Dessutom behöver vi främja framväxten av en tredje sektor av sociala företag och kooperativ.
Nyligen skrev jag också i Västervikstidningen om hur de som är mest utsatta lättare kan få arbete.
Hej Annie! Jag håller med dig helt och hållet. En egen inkomst som det går att ”leva på” ger mer frihet än bidragsberoende. Tittar vi på den riktiga/verkliga arbetsmarknaden idag, så hittar vi ett hinder som är tydligare än alla andra. Det jag talar om är att alltfler arbetsgivare ställer upp krav på ”mångårig/flerårig” arbetslivserfarenhet. För de människor som skall försöka ta sitt första steg in på arbetsmarknaden, blir detta ofta istället till en ”mardröm”. Det som händer är att istället för ett ”steg in” så blir det istället att de får dörrarna in slängda i sitt ansikte, och hänvisas istället till kommunens socialkontor för att söka försörjningsstöd. Detta har man löst i Kanada genom Entry Level Jobs, där kraven på erfarenhet har monterats ner eller helt tagits bort. Tex fungerar det utmärkt inom hotellnäringen i både Kanada och Amerika. Men, alltfler branscher börjar gå över till Entry Level Jobs, för att just ungdomar skall kunna gå direkt från utbildning till arbete/egen inkomst, istället för att åka ut utanför arbetsmarknaden och utanför samhället. Jag tycker tex att vi skall lyfta fram de människor som söker jobb, men som hela tiden får alla dörrar in till arbetsmarknaden slängda i sitt ansikte. De förtjänar att få bli sedda och uppmärksammade. Här misslyckas både arbetsförmedlingen och bemanningsföretagen. Många som drabbas av det här hamnar i en situation där de inte har ekonomiskt ”råd” att fortsätta med sitt jobbsökande. När man dessutom inte får någon uppmärksamhet, ingen uppskattning, utan bara bemöts med NEJ TACK eller total tystnad/tyst utfrysning, då blir man både besviken och förbannad. Jag förstår hur de arbetssökande känner det, då jag vet av egen erfarenhet hur det är att befinna sig i deras situation. Därför är min rekommendation till Sveriges politiker: ”Sluta tala om att alla fall är enskilda fall”, och därför inte något som vi skall tala om offentligt. Exkludering, bortsortering och i värsta fall tyst utfrysning/utmobbning är inget som någon frisk, kunnig, kompetent, välutbildad och ansvarsfull jobbsökande skall behöva utsättas för. För, tänk dig själv att oavsett hur ansvarsfullt och professionellt du söker jobb runt om i vårt avlånga land och i våra grannländer så får du ”aldrig” någonsin ett positivt svar, däremot får du bara ”negativa” svar, och i värsta fall blir du totalt ”utfryst/utmobbad” från möjligheten till jobb och egen försörjning. Alltfler drabbas av det här då vi redan idag har 40% välutbildade och kompetenta, nyutexaminerade och relativt nyutexaminerade akademiker som mot sin egen ”vilja” har kastats på ”arbetsmarknadspolitikens soptipp” (FAS 3). Det är enligt mig både omänskligt, inhumant och ovärdigt en demokratisk rättsstat. Sverige har inte råd att kasta bort årskull efter årskull på det här sättet. Vi måste bli mycket bättre på att ta tillvara dessa människors kompetens, och kunskaper,eller hjälpa dem in på arbetsmarknader utanför EU, där deras kunskaper och kompetens efterfrågas, tex i Kanada och Amerika. Vi har inte ekonomiskt råd att stå vid sidan av och titta på medan generation efter generation går förlorad och blir en ”lost generation” därför att de ansvarsfullt och professionellt har investerat i både bra utbildning av hög kvalitet, och samtidigt varit ansvarsfulla och professionella och sökt jobb runt om i vårt avlånga land, men inte ”släppts in” någonstans på den verkliga/riktiga arbetsmarknaden.
För, när människor som både har kunskap/kompetens och som vill och kan arbeta, och som har full arbetsförmåga inte släpps in på den svenska arbetsmarknaden så tröttnar man tillslut, och i värsta fall så väljer framtiden att utvandra/emigrera från Sverige och EU. Dvs, det som skedde på 1890-talet, dvs utvandringen till Nordamerika, upprepas nu i snabb takt, då alltfler unga utvandrar, därför att de möter stängda och låsta dörrar in till den riktiga/verkliga arbetsmarknaden i Sverige. De har inte råd att bara låta den ena månaden efter den andra gå, och de har heller inte råd att vänta år in och år ut …deras ekonomi kraschlandar och det leder också många gånger till psykisk ohälsa, och desperation. Många tvingas att söka SMS-lån för att kunna betala sina räkningar, därför att räkningarna slutar inte komma bara för att man är ofrivilligt arbetslös/långtidsarbetslös.