Sverige går före – även med ålder

En av mina absoluta förebilder är Karin Söder, såväl ledarskapsmässigt som för för politiskt innehåll. Hon var Sveriges första kvinnliga utrikesminister, första kvinnan som partiledare och Sveriges första kvinnliga departementschef. När hon reste runt i världen ställde man frågan till henne vem som var hennes minister – man utgick ifrån att hon var sekreterare. Karin Söder banade väg för många kvinnor att inta ledande positioner och ritade om världsbilden för många vad gäller ledarskap.

Idag är den stora nyheten i media att genomsnittsåldern för en partiledare sjunker dramatiskt och vi har lägst ålder i hela Europa. Åldern menar jag, är ju aldrig ett avgörande kriterium utan det måste alltid vara erfarenheten, visionerna, reslutaten. På tio år har genomsnittsåldern för en partiledare sjunkit från 50 år till 42 år. Man har då särskilt tittat på Gustav Fridolin och om jag får förtreoendet om tre veckor att leda C – eftersom vi bägge är 28 år.

Precis som Karin Söder och Sverige gjorde för 30 år sedan; dvs visade att ledarskap inte enbart är förärat ett kön så visar många unga ledare – inom politiken, näringslivet och det civila samhället - att ledarskap inte handlar om hög ålder utan om förtroende.

En riksdag, en kommunfullmäktige, en regering – det vill säga folkvalda församlingar – måste representera samhället för att skapa legitimitet och förtroende. Därför behöver olika erfarenheter, olika åldrar, olika kön och olika etnicitet fylla de demokratiska rummen och representera samhället i stort. Ser man bara på Riksdagen idag så behövs det både fler riktigt unga – men också personer som är äldre och har passerat pensionsåldern. Vi bär alla på olika perspektiv och olika erfarenheter som är viktiga i de beslutsfattande församlingarna.

Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Rapport har bland annat rapporterat om det idag.

Idag är det också en bra ledare i SvD som beskriver skillanden mellan ålder och erfarenhet.