Förra veckans tema var verkligen jobbpolitiken. Viktigt, behövligt och intressant. Under onsdagen arrangerades en särskild debatt i Riksdagen med anledning av att så många unga står utanför arbetsmarknaden. Jag representerade Centerpartiet.
Debatten från sossarna kom att handla om:
- Mer utbildning. (Trots att Alliansregeringen lagt en miljard mer på Komvux än 2006 och trots att vi idag har mer högskoleplatser än någonsin, över 400 000. Alla lärosäten har fått de plats man känner själv att man fixar.)
- Ta bort aktivitetsförbudet. (De menar då den tre månadsregel som finns innan man sätter in aktiva åtgärder på en arbetslös ungdom. Det roliga i detta är att Mona Sahlin och (S) införde detta på 90-talet, vad Alliansen gjort är att sätta in aktiva jobbcoachningsinsatser från dag 1. Centerpartiet tycker dock att 3 månadersreglen ska bli mer flexibel).
- Fördubbla arbetsgivaravgiften för unga, för det är ”McDonaldspolitik”. (Vad de glömmer då är att det blir 35 000 dyrare att anställa varje ung människa i Sverige, för ett café med 2 unga betyder det 70 000 i extra kostnader, för en ICA-handlare med 7 unga är det 245 000 kr plus – nästan ett helt ungdomsjobb. Hur leder det till fler jobb?)
…och så fortsatte debatten i onsdags. Mitt anförande innehöll konkreta förslag för fler jobb till unga, där jag kritiserar både (M) och oppositionen för att inte vilja göra de nödvändiga förändringar som krävs: i arbetsrätten och i ingångslönerna. Man duckar i dessa strukturella åtgärder och tjafsar istället.
Maud Olofsson och jag presenterade på en presskonferens rapporten ”Ge ungas dröm en chans” våra åtgärder, i P3-nyheterna presenterade jag vårt förslag om studentmedarbetare och på Riksdagens hemsida kan du hitta mina tre anföranden som ger bra underlag i Centerpartiets förslag, om sossarnas ungdomsskatt och om de två tydliga skillnaderna i svensk jobbpolitik.
